Tillbaka till Utställningar och projekt...

Min far, Charles Winberg, en legendarisk musiker

Året är 1950 och jag är bara ett år. Omständigheter gör att hela min familj splittras. Min syster och jag kommer  att under en lång tid vistas på ett barnhem i norra Skåne, samt en lång tid även hos vår mormor i Holland. Mamma och pappa skiljer sig, och därefter blir det mamma som tar hand om oss. Jag har en del starka minnen från den här perioden, dels från de vykort Pappa skickar från sina resor ute i världen, samt hans besök i Malmö då han tar oss med till Farmor och spelar piano för oss.

Upprinnelsen till denna videodokumentation är den att jag tyckte det saknades information på nätet om ”Charles Winberg” och det kändes inte bra, då han ju på sin tid var en legendarisk person i sin hemstad Göteborg. Jag fick kontakt med två musikerkollegor till honom, Charlie Merwik och Knud Knudsen, som båda berättar att pappa var en mycket intressant man, en mångfaldens man med ett suveränt minne, en mångsidig jazzpianist, lyhörd och en av de stora på den tiden. Merwik spelade med pappa redan 1943-1944 i Kungsparken i Malmö. De blev vänner livet ut. Knudsen fick erbjudandet att spela med pappa på M/S Gripsholm i början på 60 talet och spelade sen med honom vid flera tillfällen.

I en tidningsartikel berättar Charles, (på senare år: Kalle),
-Jag är född på Lindholmen i Göteborg men när jag var fem år flyttade familjen till Hindås. Pappa var förste Styrman men 1931 blev han Hamnkapten i Malmö och då flyttade vi dit, berättar Charles, som är äldst av fem syskon. Det stod ett gammalt piano hos mina gamla morföräldrar och jag tyckte mycket om att klinka på det när jag var liten. Det pianot fick jag sedan med mig till Hindås och när jag var sex år började jag lära mig noter.
- Jag var arton år gammal då jag gick till sjöss för första gången. Fick jobb som kolare och visste då inte att jag senare skulle vistas på de sju haven ännu sju år av mitt liv som kapellmästare för ett niomannaband ombord på Svenska Amerika linjen, Ms Gripsholm säger han.

Här följer en text hämtad ur Charles egen musikhistorik (1993)

”Började interessera mig för ”modern” musik efter att ha sett en Fred Astaire-Ginger Rogersfilm 1936. Första jazz-band jag hörde var Jimmie Launceford 1937, Nat Gonella 1938, Fats Waller som gav en solokonsert på gamla hippodrom-teatern i Malmö. Honom träffade jag och pianisten Waldemar Thulin på stan dagen efter, och övertalade honom att följa med till konservatoriet där vi gjorde ett par bejublade nummer.
1938 hörde jag Edgar Hayes med en ung Kenny Clark på trummor och en tenor-bassaxofonist som hette Joe Garland, som hade skrivvit ett av konsertens nummer In the mood! Blev god vän med honom och brevväxlade med honom några år. For över till USA och hörde där en mängd musik och fina jazzartister. Bl.a hamnade jag på. En av de sex föreställningarna som gavs av en show som hette ”Swingin the dream” (fritt efter Shakespeares En midsommarnattsdröm ) med bl.a. Louise Armstrong och Maxime Sullivan på scen och Benny Goodmans sextett i diket! Den innehöll förutom B G själv Fletcher Hendersson piano, Lionel Hampton, Artie Bernstein, Nick Fa Fool, den helt unge och nye  Charlie Christian på gitarr. Han var samtalsämnet för dagen i jazz-kretsarna. Jag träffade Claude Thorell, hörde Glenn Miller i New Orleans och, och lyssnade på många andra. Kom hem och bildade mitt första band, en 6- fett och vann Veckorevyns ” Flugan-tävling” Hamnade ett år i Arthur Österwalls kvintett(  efterträdde Thore Swanerud ) med bl a Putte Wickman, Åke Brandes, Kjell Sjölund.Kom  sen till Ove Rönns bvand, innehållande delar av Thore Ehrlingss orkester( han hade tvingats till nedskärningar av sv.r.). Det var legendariska ”Trappan”Hede´n på trummor, Palle, Björn, trumpet, Stig Gabrielsson på sax ( och sång förstås). Efter ett år bildade jag ett eget band, septett, och efterträdde legenden Gösta Tönne på Arena i Malmö. Där hade jag det stora nöjet att få ” kompa Nicholas Brothers” en oförglömlig upplevelse.
Så småningom blev det Göteborg, där jag förut medverkade i Sven Sjöholms orkester och senare efterträdde honom på ”Gillet” med pojkar som Charlie Merwik, Olav Wernersson, Erland Lööf i bandet. ”Därefter blev det förstås Svenska Amerikalinjen, där jag tillbringade sammanlagt nära 7 år. Under den tiden” spisade jag ”allt i New York, där framförallt Birdland blev vattenhålet framför alla andra. Från mina ”båtorkestrar ” är en särskilt framträdande. Hösten 1962,  innhöll bandet Charlie Merwik, gitarr, Björn Stearn, tenor, Björn Rabe ,bas., Pelle Hulte´n, trummor, Arne Bengtsson, trumpet, Leif Selhag, alt. Det svängde! En resa hade vi en passagerare som gärna satt in på trummor och som sedan dess varit en mycket god vän- Ronnie Gardiner. Sommaren 1963 hade jag nöjet att ha Eric Norström i bandet och minns speciellt en jam-session på Bermuda med tillresta New York musiker. Och framför allt Erics tenorspel. Han var i högform och ”spelade skjortan” av allesammans
Sommaren 1984 var jag ”standin” för vännen Charlie Norman på kryss till Nordkap.”

Ur en tidningsartikel;

”En rad kända musiker, artister och skådespelare har passerat revy under Karl Gustav Winbergs långa karriär. Han har accompanjerat bl.a. Alice Babs på turné innan hon blev känd,  Putte Wickman och på ålderns höst även Sten Åke Cederhök och Thomas von Brömsen på Lisebergsteatern. Medverkade också i en kort sekvens av Lasse Hallströms film ”Tuppen”. Han har även ackompanjerat kända förmågor som Lasse Dahlquist och Sonja Hedenbratt. 1944, när han flyttade han till Stockholm spelade han i Cubanera-orkestern som tillsammans med Ulla Billkvist och Gunnar Hahns orkester reste runt på turné.”

De namn på musiker som är nämnda i denna text är bara ett axplock på alla dom som pappa spelat med under årens lopp. Några musikernamn från senare år; Christer Olsson, Jan Håkansson, Thomas Zellström, Leif Nyström, Bengt Hård, Leif Kjellberg, Anders Winald och Erik Limh.

Ett stort tack till musikerna Charlie Merwik och Knud Knudsen för deras bidrag, och ett stort tack även till producenten
Folke Holmqvist, för den inspelade CDn, "Things ain't what they used to be".


Kerstin Winberg
Malmö 21 Februari 2014